Fåglar - Talgoxen, en älskad dunboll, men ingen mes

Talgoxen känner nästan alla till, även de som normalt inte kan fåglar. De vuxna fåglarnas gula och svarta dräkt gör dem lätta att skilja från blåmesen, som är blå och gul, svartmesen, som är svart och vit och entita och talltita som är mycket lika varandra med svart, grå och vit dräkt. Av dessa är bara talgoxe och blåmes vanliga i villabebyggelse, som inte ligger i direkt anslutning till blandskog. Honan och hanen skiljs lättast på att hanens färg är mera lysande och att det svarta bandet från hakan till undergumpen är så brett under magen att det närmast bildar en svart bukfläck. Årets ungfåglar skiljer sig på att de är mattsvarta och gulvita, alltså en blek vuxenkopia.
     ► Att talgoxen är en äkta mes märker man inte. Den är snarare en liten tuffing, som undersöker allt och oftast är den förste att upptäcka vinterfågelbordets eller fröautomatens läckerheter. Förr var talg efter slakten det som man bjöd vinterns mesar och hackspettar på. Därav första delen av namnet. Talgen fungerar fortfarande utmärkt, men solrosfrön, jordnötter och hampfrön har nog i den allt urbanare miljön fått ta över taglens roll som viktig fettresurs för vinterns småfåglar. Man måste dock tänka på hur man matar. Det traditionella fågelbordet fungerar bra, men måste rengöras ofta, annars finns risk för salmonellaspridning bland svaga individer och det kan då leda till döden för dessa. En i övrigt frisk fågel blir däremot snabbt av med sin salmonella, men kan vara en smittspridare. Det är på fågelbord under vintern där en rad finkar sitter mitt i maten och släpper sina svart och vita klickar, som spridningen oftast sker. Fågelsalmonellan fodrar från oss bara renlighet och är en mycket ovanlig variant hos människa. Fågelbordet bör alltså göras rent någon eller ett par gånger per vecka. Att fodra direkt på marken ökar risken för anfallande sparvhökar om utfodringsplatsen ligger för öppet och av katter om den ligger för nära buskar. Fröautomater är därför enklare och säkrare än foderbord och utfodring på marken. De frön som ändå faller på marken attraherar möss och dessa i sin tur drar bebyggelsens vanligaste ugglor – kattugglan och hornugglan. Då hjälper vi även dessa, när vintern är svår.
     ► För talgoxen och hans närmaste släkting blåmesen är också talgbollar och ibland även kokosnötter ett alternativ till solrosfrön, hampfrön och talg. Blåmesen är f ö en än tuffare mes än talgoxen. För en ringmärkare så är varje blåmes, som en liten hackspett som med förvånansvärd stor kraft hackar på ens fingrar när man håller i den och om detta inte fungerar så kan denna lilla och till synes fredliga dunboll även bitas. Det var nog många ömma fingrar, när man ett år på en dag märkte 2800 blåmesar på Falsterbo Fågelstation. Talgoxen är större och även den stridbar, men inte på långt när så energisk att försvara sig som blåmesen.
     ► Under vintern utnyttjar talgoxen olika hål som nattlogi. I mitt villaområde övernattar talgoxarna förutom i fågelholkar också i de svängbara bommarna, som avser att hindra folk från att gå eller cykla direkt ut på de trafikerade vägarna till våra gemensamma garage. Detta skyddar dem från ugglepredation. Om någon oroar bommen under natten så flyger logeraren ut. Det blir då ett osäkrare ställe som blir bostad under den natten. Tyvärr leder beteendet ibland till att fåglarna går in i rör, som de sedan inte kan ta sig ur. En av mina vänner fann vid ett tillfälle inte mindre än 11 döda talgoxar i ett plaströr. Det är inte lätt att vara talgoxe.
     ► Så fort vädret tillåter så börjar talgoxen hävda revir. Det sker genom sången. På vägen till mitt arbete hörde jag alltid flera dialekter av talgoxens sång. I ett område var den enkelt tvåstavig och lät som en cykelpump. I ett annat villakvarter hördes en lovsång med ett upprepat "de´e vår, de´e vår, de´e vår". Redan en solig och stilla vinterdag i januari så kan man få höra denne ihärdige och föga variationsrike men ljudande musikant.
     ► Ytterligare ett par läten hör man ofta. Det tydliga irritations- och varningslätet, som ljuder, när den ser en sparvhök, katt eller uggla, är ett strävt "chärrärrärr" och kontaktlätet ett skarpt "tink". Den som följer sina talgoxar kommer emellertid snart att upptäcka att den har en långt större repertoar. Inom reviret söker den ett hålrum med inte alltför stor mynning. Den utnyttjar i skogen gamla urrötade kvisthål men främst den större hackspettens uthackade tidigare boplatser. Då förstår man att det inte är ungskog som är den optimala naturtypen utan det är områden med äldre träd som i gammal blandskog eller hagmarker. Men talgoxen är anpassningsbar så idag finns den i bebyggelsen t o m i äldre stadsbebyggelse och naturligtvis i villaområden, där den konkurerar med pilfink och blåmes om ventiler, vedstaplar och idag, inte minst fågelholkar. I skogsmiljöerna är det främst svartvit flugsnappare, som kommer senare, men väljer samma hålrum och då kan fördriva talgoxeparet och inreda boet över deras ägg eller ungar. Brist på lämpliga bohål är den vanligaste orsaken till att talgoxarna är få eller saknas. Man måste dock vara medveten om att det är en revirhållande art, som hindrar andra talgoxepar att etablera sig i reviret. Holkar som sitter nära varandra blir därför inte besatta av samma art. Det är hanen som visar honan bohålen i reviret genom ett speciellt inspektions- beteende. Honan inspekterar hålen och väljer det hon sedan inreder. Talgoxen lägger i det ofta med hår (hundens fällda vinterull är ofta ett bra material) fodrade boet mellan 6 och 14 ägg, vanligen 10 och goda år blir hela kullen flygfärdig efter 14 dagars ruvning av honan och ca 19 dagars matning i boet. Ungarna föds upp på insekter som också är sommarföda för de vuxna och det går åt stora mängder. De vuxna fåglarna flyger då i skytteltrafik mellan ungar och födosöks-områden och kan tillsammans mata mer än 500 gånger på en dag. Ofta kommer de inte bara med en insekt. Talgoxen är en nyttofågel både för trädgården och skogsbruket. De får dessutom goda år minst två kullar, även om den andra är lite mindre än den första, som lades i slutet av april – mitten av maj. Därför är det bra att sätta upp holkar till talgoxarna. Det viktiga är att använda ohyvlat virke och att håldiametern bör vara minst 30 mm och helst 32 mm. Holkarna bör rensas på vårvintern en tidig och kylig morgon innan lopporna har vaknat av sol- och vårvärme. Ta innehållet i en plastpåse, knyt om och släng i soporna eller bränn ibland kvistar och grenar vid vårfagningen av trädgården. Så besparar Ni fåglarna från dessa blodtörstiga marodörer. Fågelloppor kan inte leva på eller hos oss, men de smakar gärna innan de upptäcker sitt misstag.
     ► Under hösten inriktas födosökandet mer och mer på frukter och frön. Mogna äpplen kan ätas upp helt, men det är sällan som mer än ett äpple äts åt gången. Som de flesta mesar gömmer och lagrar talgoxarna vinterfödan i form av frön i barkspringor och i mossan på marken. Vi ser även detta beteende vid fröautomaterna. Om höst- och vinterfödan, där ofta bokollon är en betydande del, slår fel så blir det invasion på sträcklokalerna, när talgoxarna drar vidare till Danmark, Tyskland, Holland och Belgien för att klara vintern. Ett mindre antal sträcker även normala år. Kvarvarande fåglar bildar ofta meståg som drar runt i skogen tillsammans med blåmes, svartmes, titor, stjärtmes och nötvecka samt ibland någon trädkrypare. Många ögon finner rovdjur lättare och flocken innebär också att risken för att själv bli uppäten minskar. Upptäcks någon fiende så genljuder skogen av varningsläten, som hjälper även andra arter att uppmärksamma faran. De blandade flockarna utnyttjar olika delar av träden för sitt födosök. Biologer talar om att de har olika ekologiska nischer. De konkurrerar därför bara i ringa grad med varandra.
     ► I bebyggelsen bjuds oftast delikatesser på utfodringsplatserna och då stannar talgoxarna i närheten av dessa så länge vi matar. De vänjer sig snabbt vid den som lägger ut maten och kan både sätta sig på fönsterblecket och knacka på fönstret om inte maten är utlagd i tid och t o m lära sig att ta små ostbitar eller krossade nötter i handen. Detta skapar ofta en personlig relation till talgoxarna i trädgården.

Text & foto: 
Jan-Åke Hillarp