Fåglar - Koltrasten som gynnas av oss

När jag skriver detta så är det –6° C ute, pudersnö på marken och det har knappast hunnit börja ljusna. Ändå sitter redan två koltrastar på gräsmattan och väntar på frukost i form av var sitt halvt äpple. Hotellfrukost brukar min fru kalla det, när man får en skål full med bitar av färsk frukt. Senare under dagen så får såväl koltrastarna som rödhaken leverpastej blandad med krossat havregryn, fler äpplen samt en skål vatten. De förser sig även av de fröer som läggs ut till andra småfåglar.
     ► Jag tycker om koltrastar. Den mattsvarta hanen med den klart gula näbben och gula tunna ringen runt ögat är en skönhet precis som många andra hanar i fåglarnas värld. Honan är brun med lite ljusare haka och bröst. Det senare är också längsstrierat med små mörkare fläckar på konturfjädrarna – de fjädrar som skyddar de lufthållande underliggande dunen från att bli våta. Hon har en praktisk skrud för att inte väcka uppmärksamhet under häckningen eftersom det är hon som lägger äggen och ruvar ut dem. Hanen med mörk näbb i min trädgård är en unge från i somras. På honorna kan man enbart seåldersskillnaderna under sommaren. Sedan liknar dessa de vuxna och man måste ha dem i handen för att kunna bestämma om de är yngre än ett år eller äldre.
     ► Många har svårt att skilja den hoppande, långstjärtade koltrasten från den löpande, kortstjärtade staren, som under vintern är fläckig och under våren genom slitage blir allt mer metallglänsande. Svårigheten kommer dock färgmässigt med ungarna som båda är kortstjärtade, men som är jämnbruna hos staren, medan koltrastens har en dräkt med mängder av ljusare bruna fläckar.
     ► Staren har en raspande sång med invävda härmningar av allt från fåglar till gråtande barn och skällande hundar eller ringande telefoner. Den härmar de vanliga ljuden den hör redan under sin tid i boet och utvecklar sedan repertoaren med ljud från vinterkvarteren i Väst- eller Sydeuropa och plockar in ljud från sina häckningsplatser. Koltrasten är däremot vår främste skönsångare med klara varierande toner, som oftast väller ut över bygden från ett hustak eller TV-antenn eller i skogen från en trädtopp. Detta är en sångare som vill höras. Ibland kan han lockas att sjunga även under andra tider på året, som den koltrast som en nyårsnatt väckts av fyrverkeriet på Gustav Adolfs torg i Malmö och som det två dagar senare beskrevs i Sydsvenskan:" En näktergal sjöng från en lyktstolpe under fyrverkeriet på nyårsnatten". Vid den tiden finns inga näktergalar i Sverige och även sommartid är Malmö parker numera fattiga på näktergalar och sist men inte minst, näktergalen sjunger inte vackert som koltrasten, men mäktigt.
     ► Helst sjunger koltrasthanarna på senvåren, då man redan vid 4-tiden på morgonen får höra en mäktig kör från upphöjda platser i uppvuxna villaområden. Sångintensiteten är enorm och det är bara att beklaga att många är sådana sjusovare att de missar den. Senare under sommaren sjunger också koltrastarna eftersom sången är en revirmarkering och som sådan används den under hela häckningsperioden. Denna börjar i april-maj och fortsätter ibland in i augusti, då tre kanske någon gång fyra kullar kan bli lagda. Det börjar med sången. Honorna väljer skönsjungande män, som är villiga att slåss för sitt område både verbalt och med näbb, fötter och vingar. Hanen bygger sedan boet, som helst skall vara insynsskyddat och framförallt svårt att upptäcka för katter och skator, som står för en mycket omfattande boplundring av de fyra äggen eller efter fjorton dagars ruvning, de fyra ungarna. Varför då häcka bland katter, skator och människor? Plundringen av bon är ofta mer än 80%, men tillgången till deras viktigaste föda är på vattnade gräsmattor oändlig, så ungarna blir stora och livskraftiga om de klarar livets övriga vedermödor. Torra somrar – och sådana blir fler – så får de urbana koltrastarna ut fler kullar än de som häckar i skogen. Födotillgången avgör alltså valet av bostad och inte vårt trevliga sällskap även om vissa koltrastar envisas med att häcka på altaner och i uterum.
     ► Det tar inte en vecka att bygga boet. Det tar cirka en vecka att lägga de fyra äggen. Dessa ruvas i fjorton dagar. Sedan kommer fyra fula nakna fågelungar ut ur äggen och stressar föräldrarna med ständigt öppna och skrikande gap. Under den här tiden blir hanens framträdanden ofta begränsade till en kort morgon- och en dito kvällskonsert. De vuxna hoppar runt på gräsmattorna, lägger huvudet på sned och lyssnar för att finna daggmaskarna genom skrapet från deras borst mot jordpartiklarna. När masken är lokaliserad så dras den upp ur sin gång och placeras bland de övriga bytena i näbben innan hemfärden till den gapande barnaskaran.
     ► Efter fjorton dagar om inte katten eller skatan kommit, så hoppar ungarna ur boet. De kan flyga först efter två – tre dagar och tillbringar tiden till dess under buskar eller i häckar medan de med sitt skarpa läte påkallar föräldrarnas uppmärksamhet för att fortsätta få dagens alla måltider. Detta är deras mest nyfikna period. De testar allt som rör sig och tar aldrig mer än en nyckelpiga. Sedan har de lärt sig att inte ta röda varelser med svarta prickar. De upptäcker också hur man fångar daggmask även om försöken är valena.
     ► Efter hoppstadiet börjar de flyga och det ökar möjligheten högst betydligt att komma undan katter och skator. Jag gjorde en gång beräkningen att av ungar som lämnat boet så togs cirka 80% av katter och skator under de närmaste tre dagarna det vill säga under hoppstadiet. Jag har själv fött upp en kull koltrastungar nästan helt efter naturen. Jag grävde inte daggmask till dem utan fodrade dem med blandfärs tillsatt med vitaminer och mineraler. När ungarna lämnade boet fortsatte jag att mata dem i vår lilla plankomgärdade trädgård tills de efter tre dagar flög över planket. Nu fick jag gå ut och lyssna mig till var de var för att kunna mata dem. De kommer inte till föräldrarna. Dessa söker upp ungarna. Det var inte populärt, när jag kröp under grannarnas häckar och i deras rabatter för att mata mina "barn". Tack ock lov så lärde de sig att finna föda själva redan efter ca fyra dagar efter det att de lämnat min skyddande trädgård. Det var roligt och intressant, men jag gör inte om det igen. Inte viste jag att mina grannar var så känsliga och varken min rygg eller grannarna vill att jag gör om det. Min fru tyckte att det var lite pinsamt.
     ► På hösten sträcker koltrasten till Västeuropa, men väldigt många stannar kvar. Främst är det de skånska och urbana populationerna som stannar. Om vintern är mild så är det inget problem, men när kylan och snön slår till och daggmaskarna kryper djupare så är det inte så enkelt att vara koltrast. Då kommer våra insatser väl till pass. Som tack får vi de vackraste toner under vår och sommar. Någon gång under vintern sitter den kanske i häcken och smånynnar. Kanske tränar den för att bredda sin repertoar inför säsongsstarten.

Text & foto: Jan-Åke Hillarp
Biolog och koltrastfan