”Mostrarnas hus”

Del 1, 2009

Redan från början i Beddingestrand upptäckte vi en stor skillnad mot tidigare boplatser. Alla hälsade på oss, inte minst barnen. Klart man besvarade en sådan artighet. Även från bilarna kom en hand upp. Den var svårare att se. Det blänkte i rutan så man bara kunde ana en rörelse, men inte se ansiktet. Ville ju inte vara oartig, så det var bara att vinka då en bil passerade.

Efter ett tag kände jag igen bilnumren och kunde identifiera ägaren. Pluggade bilnummer och vinkade. Det gick bra så länge ägaren nöjde sig med samma bil, men folk byter ju.
–Vem var det?
Okänt nummer vinkade vänligt. 
Efter ett tag blev det ett härligt sätt att hålla minnet igång. Nu har det blivit 15 år av alla möjliga minnen härifrån. Vi var först ”bara badgäster”, men blev rätt fort ”åretruntare”. Enklare med bara ett bo.

–Svårt veta var prylarna finns om man bor på två ställen. Minnet är redan fullt av ansikten på barn och vuxna och deras hundar, bilnummer och annat. Efter många turer hamnade vi just här. Vi gick med i både Byalaget och Villaägarföreningen. Det gav utdelning, många vänner på kort tid. Bara att haka på befintliga nätverk! Villaföreningen med det otroligt barn- vänliga Midsommarfirandet och Byalaget med det spännande Fiskets Dag.

Så roligt att kunna vinka tillbaka till någon man känner. Motsatsen är när man går på stranden ensam. Möter en människa. 
Inga andra inom synhåll flera sjömil åt både åt öster och väster. En meter kvar. Beredd på en liten blick, och en nick.
Men, den andre bara tittar rakt fram, långt bort , och går vidare.
–Det där är ingen från denna trakten. Den personen lever nog anonymt, i ett större samhälle någonstans. Stackare!

På en ljugarebänk, byggd av en kraftig stolpe, vid stranden, satt en dag några äldre män. De hälsade först, som vanligt. De bodde alldeles vid sjön.
–Och var bor ni?
Vi beskrev det, då sade båda på en gång:
–Det är ju Mostrarnas hus!
–???
–Jo, i det huset bodde två systrar som tog hand om ett syskonbarn, en pojke. Han blev moderlös tidigt, och i stället för fadern fick hans mostrar fostra honom. De var mycket fromma, ”missionare”, och han fick ett redigt hem. Vi var skolkamrater. Det blev en bra karl av honom.

–Berätta om mostrarna! Har ju hört lite, och den moderlöse känner vi, det var han som sålde huset till oss.
–En annan gång!

Närmaste halvan av detta parhus på Strandvägen är ”Mostrarnas Hus”. Där bor jag nu.

Ove Westesson

"Mostrarnas Hus"
"Mostrarnas Hus"